Fjärrvärmenäten ägs i huvudsak av städer och kommuner och är därmed allas vår gemensamma egendom. De är effektiva och flexibla energidistributionssystem som byggts upp under årtionden och som gör det möjligt att använda många olika energikällor, såsom spillvärme, väte och geotermisk energi, eller i framtiden energi från små kärnreaktorer.

I Finland håller man ändå nu på att med byggnads- och energieffektivitetslagstiftning styra uppvärmningen mot fastighetsspecifika investeringar och lösningar som använder el, såsom värmepumpar – även inom områden med fjärrvärme.

Uppvärmning handlar om en mycket stor helhet, och ser man bara på fjärrvärmens effektbehov på nationell nivå, så motsvarar det elnätets effektbehov. Med beaktande av helhetens storlek och behovet av förändring är det både långsamt och svårt att genomföra den gröna omställningen genom att tvinga boende och ägare till att göra fastighetsspecifika investeringar. Reglering som styr förändringen kan också leda till ojämlikhet. Detta på grund av att fastigheter befinner sig i olika skeden av sin livscykel och att investera i ett nytt system kanske inte alltid är förnuftigt, aktuellt eller ekonomiskt genomförbart för alla.

Styrningen sker med hjälp av lagstiftning som inte beaktar de konsekvenser för hela energisystemet som en sådan utvecklingscykel skulle ha, inte ens dess faktiska utsläppseffekter i ett enskilt fjärrvärmenät, eller den framtida utvecklingen av fjärrvärmen. Samtidigt kan regleringen också leda till allvarliga konsekvenser för fjärrvärmenätens värde och funktionalitet samt för hela energisystemet. Man går miste om möjligheten att maximera den nationella kapaciteten att möta framtida förändringsbehov. Problemet uppstår när investeringsbehoven och framtida uppdateringsbehov faller på fastigheternas ägare och boende.

När det gäller uppvärmningsenergi är fjärrvärmen den lösning som snabbast främjar den gröna omställningen, vilket också maximerar den nationella förmågan att uppdatera energisystemet i framtiden.

Enligt Finsk Energiindustri rf:s fjärrvärmestatistik för 2024 har fjärrvärmens kalkylmässiga koldioxidutsläpp minskat med cirka 2,5 miljoner ton på fem år. Detta motsvarar de genomsnittliga koldioxidutsläppen från boende för upp till 1,4 miljoner finländare (Sitra 2023: 1 750 kg CO2e/a). Det skulle vara mycket svårt att uppnå en sådan effekt och så snabbt när det gäller uppvärmning utan ett centraliserat fjärrvärmesystem.

Det snabbaste sättet att förändra saker – nu och i framtiden – är ett centraliserat system för befintliga och även nya fastigheter. Vad händer om den nuvarande trenden fortsätter? Investeringar i elbaserad uppvärmning av fastigheter, så gott som påtvingade med hjälp av lagstiftning, ökar volatiliteten på elmarknaden, behovet av elöverföringskapacitet i elnätet och utsläppseffekter i elproduktionen på grund av behovet av toppeffekt, särskilt på vintern.

Uppvärmning som är helt beroende av el kan vara en sårbar lösning både med tanke på leveranssäkerhet och försörjningsberedskap. Så inte så hållbart i alla avseenden.

Energilösningar är heller inte slutgiltiga, och man kan redan se att det kan uppstå ett behov att uppdatera den nuvarande utvecklingen. Till exempel kan köldmedier som används i värmepumpar kräva ändringar i framtiden, elnätets anslutningskapacitet kan visa sig vara otillräcklig för annan, mer nödvändig användning av elnätet, och ny teknik kan förändra situationen snabbt. Detta förutsätter en nationell förmåga att uppdatera de lösningar som görs i energisystemet. Fjärrvärmesystemet kommer att erbjuda just en sådan flexibel plattform även i framtiden.

Energiomställningen är nödvändig, men den måste bygga på ett holistiskt systemtänkande, inte på antaganden eller på att gynna enskilda tekniker eller straffa överföringsteknik.

Vi behöver reglering som på riktigt stöder omställningen, systemets flexibilitet och en hållbar användning av nationella tillgångar – inte en nedmontering av dem.

Markus Tuomala
fjärrvärmedirektör
Vasa Elektriska