Längtan efter det analoga
”Som tonåring hade jag en vision om min identitet som fotograf. Jag skulle gå omkring med en gammal Nikon-kamera om halsen och ta svartvita bilder. Det var väl arketypen för en tonårskonstnär”, skrattar Pekka Keskinen från Sibbo.
Hans vision gick nästan i uppfyllelse. Keskinen fick sin första egna kamera i födelsedagspresent i slutet av 1990-talet. Den var en Pentax. Som barn hade han provat en mängd olika konsthobbyer, men fotograferingen var hans stora intresse.
”Intresset tynade ändå bort ganska fort. Jag var för ung. Jag var inte redo för ett så krävande intresse. Det blev nog bilder när man tryckte på avlösaren, men jag hade inget moget konstnärligt uttryck.”
Digitala kameror blev vanliga i början av 2000-talet och svepte bort filmerna och filmkamerorna på ett ögonblick.
”I skolan fotade jag med digitala kameror, men det kändes som om det fattades något som jag upplevt med filmkameran.”
Tillbaka till framtiden
Tanken att inte kunna leva upp till arketypen av en tonårskonstnär släppte inte Keskinen. Han fick en andra chans att fotografera med film år 2015 när han i källaren hittade en låda med hans gamla Canon AE-1-kamera och en massa negativ och papperskopior. I lådan fanns också de svartvita bilderna som han hade framkallat i tonåren. Det fick honom att tänka på alla iPhones som han hade haft sönder under de senaste åren. Där rök också alla bildminnen.
”Det grämde, väldigt mycket. Men de gamla pappersbilderna fanns kvar. Speciellt rörande var det att se bilder på min första hund Saaga som valp.”
Att ha kvar gamla minnen var tilltalande och tankeväckande. Varför skulle man inte kunna fotografera med film igen?
”Jag satte i gång nästan med det samma. Jag tänkte att nu ska jag ta revansch på min förlorade image som tonårskonstnär.”
Det kom lite som en överraskning för Keskinen hur många det var som också intresserade sig för filmfotografering. Somliga hade hållit på med det hela tiden. Han var inte heller den enda som hade fått nog av det digitala och ville ha filmen tillbaka. Det var många som berättade en likadan historia. Bitarna föll på plats.
Keskinen hade blivit grafisk designer och arbetade som visualist. Det hade gjort hans uttryck mer visionärt. När allt flera skaffade digitala kameror hade många låtit sin gamla utrustning gå vidare till återanvändning. Det fanns riktigt fina kameror att få till vrakpris.
”Jag kunde köpa kameror som jag inte haft råd med som yngre. Vilket momentum! Jag plåtar fortfarande med samma entusiasm.”
Kamera som amulett
Keskinen tycker att det på många plan är något autentiskt över att fotografera med film. Bilden är fysisk och haptisk: man kan röra i den. Den håller sig länge utan speciella lagringsmedia, och man bestämmer själv om och hur den ska delas med andra. Efter att Keskinen hittade sina gamla pappersbilder har han haft en kamera med sig nästan jämt. Lämnar han den hemma stöter han säkert på någonting intressant som han skulle vilja fotografera.
”En kamera om halsen är som en amulett som man kan tillkalla fotograferingens gudar med och be dem om att skicka bilder att ta.”
Keskinen har fortfarande en svartvit film i sin kamera.
”Den har ännu kvar den ursprungliga visionen. Bara nyanser av svart och grått, ytor och ljus.”
Keskinen framkallar sina filmrullar och tar fram papperskopiorna själv. Det är en så viktig del i den kreativa processen att han inte vill överlåta den till någon annan.
”Negativ är lätta att framkalla. Filmen ska laddas i framkallningsdosan i mörker, men det behövs inget mörkrum för det. Jag skannar och digitaliserar filmen.”
Av största delen av sina bilder framkallar Keskinen bara negativ. De förvarar han i ett arkiv där han lätt kan återkomma till dem.
Sinneslandskap
När Keskinen återupptäckte fotograferingen blev han först fascinerad av ögonblicksfotografin som fått intryck från Henri Cartier-Bresson, också kallad fotojournalistikens fader. Därefter kom porträttfotografin. Faserna varar i några år. Nu är han intresserad av bland annat havsutsikter.
”Jag fotar långsamt, 1–3 rullar i månaden. Ungefär tio procent av bilderna lyckas, av dem är ett tiotal någorlunda bra och en är något som skulle kunna framvisas. Det blir man också van vid.”
Vid sidan av normala svartvita filmer använder Keskinen ibland riktigt udda specialiteter, så som en italiensk film vars bäst före-datum gick ut på 1970-talet. Den fångar bara blå våglängder.
”Den har fläckar som ser ut som ljusläckage. Bilderna ser slumpmässiga och drömlika ut.”
I somras förenade Keskinen sina två intressen: paddling och fotografering. Han kände ett måste att övernatta på Söderskärs fyr i Borgå skärgård.
Han beskriver paddlingen över havet och natten ute på det öde skäret som en nästan andlig upplevelse. Det viktigaste var ändå fotograferingen.
”Bilderna blev precis sådana som jag älskar. De är som tagna direkt från mina tankar och drömmar. Det blev en upptäcktsresa där jag uttrycker mig själv med fotografier. Jag kan sitta och titta på dem hela vintern igenom och grubbla över vad det är som fascinerar mig i dem.”
Text: Sirkku Saariaho
Bilder: Mari Lahti