Drabbad av stickfeber

Nu stickas det! Det väller fram stickalster överallt, garnbutikerna blomstrar, sticktidningarna och -böckerna rivs från hyllorna, även män blir hänryckta och sociala medier flödar över av inspiration, anvisningar och uppmuntran. Det nya folkintresset hade pyrt sedan länge, och under pandemin flammade det upp för fullt. Vad handlar den härliga världshärjande handarbetssmittan egentligen om?

Ånej! Den ena vanten hade nästan rätt storlek, men den andra var tio gånger större. ”Jag stickade dem båda med samma stickor, men den andra blev hemskt stor. Det var en traumatisk stund för en sjätteklassare. Också mönstret stramade åt”, berättar Kyrkslättsbon Riikka Haavisto om sina minnen från slöjdlektionerna.

Det var också stunden som fick Haavisto att hata handarbete. Laggymnastik och balett var hennes grej, inte handens färdigheter.

”Det var frustrerande när man kom hem efter träningen och hade i läxa att sticka ett visst antal varv på en vante. Det gick långsamt och jag ville inte göra det. Jag vet inte om jag var så dålig på det som jag trodde, men jag upplevde det så.”

Haavisto var kanske också lite irriterad av att hennes äldre lillasyster var duktig på slöjd. Som tur var hade hennes yngre lillasyster samma attityd som hon.

Svaga signaler väckte intresset

Haavisto är inte ensam om sin historia. Det är många som har blivit frustrerade på slöjden i skolan, och känslan av okunnighet lever kvar långt in i vuxenlivet. Då blir tröskeln att börja handarbeta hög.

Av någon anledning hade jag fått en kasse med stickor och garn från min stickande lillasyster. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna försöka sticka något. Jag började på en halsduk, men det blev ingenting.

Kassen åkte djupt in i skåpet. Tanken på att sticka dröjde ändå kvar. Den första svaga signalen kom från nära håll. Haavisto hörde att den yngre lillasystern, som var bosatt i Sverige, hade lärt sig att sticka. ”Hon kunde sticka spetsstrumpor. Jag blev förbluffad.”

Flera signaler följde. Haavisto läste om en man som inte hade stickat någonting alls tidigare men som sedan gjorde en islandströja. Och inte bara en. Han stickade tio ylletröjor till. Det kändes otroligt.

Som tur var hade stickkassen från lillasystern följt med Haavisto i varje flytt. Nu var dess tid inne.

”Jag tänkte att om min syster kunde det varför skulle inte jag. Jag grävde fram den påbörjade halsduken och satte igång. Jag gjorde den färdig överraskande fort. Det blev garn över så jag bestämde mig för att sticka sockor. Det var helt vanliga sockor, men jag upptäckte att jag kan läsa mönster.”

Det tog tolv år att sticka halsduken. Yllesockorna blev färdiga på fem dagar. När hämningarna var borta, flög portarna till stickandets värld upp.

”Jag märkte att det här är kul! Jag köpte genast ett underbart garn till spetsstrumpor till mig själv. Jag hittade ett mönster, och strumporna blev färdiga i ett huj.”

Aptiten växte. Hur många olika strumpmönster finns det i världen? Oändligt många.

”Jag blev helt uppslukad. Jag hittade gamla tidningar med fina mönster på en återvinningscentral och gjorde en klänning till min dotter. Jag stöter hela tiden på nya mönster som jag vill göra. Det känns som att tiden tar slut och jag inte hinner med allt.”

Hemma har Haavisto ett stickarbete till hands överallt. ”Jag blir uttråkad. Jag orkar inte hålla på med bara en stickning åt gången. Jag behöver flera av dem.”

Sockorna till maken ligger i en korg bredvid soffan. Strumpor till henne själv i korgen invid fåtöljen. En bomullstopp följer med i handväskan. I korgen vid gungstolen ligger en tröja.

”På jobbet har jag en påbörjad rengöringsduk för nödfall.”

Att sticka kopplar bort jobbet

Haavisto har tänkt mycket på varför det i skolan var så tråkigt att sticka när det nu är så viktigt. ”Jag tror att mitt problem som ung var att jag inte stod ut med att resultatet inte blev så fint som jag hade velat.”

Nu har jag lärt mig att man inte behöver kunna allt och vara bra på allting. Det blir alltid ett par fel och jag accepterar det nu. Världen rasar inte samman för det.

Att sticka hjälper till att återhämta sig från jobbet. Haavisto är specialklasslärare, och arbetsdagarna kan vara påfrestande ibland. ”Om jag håller på med ett svårt mönster där jag måste räkna maskor och varv blir jag tvungen att släppa jobbtankarna.”

Sociala medier har bidragit till spridningen av stickfebern. Olika stickgrupper har tiotusentals medlemmar. På Facebook och Instagram delar man bilder på sina alster, frågar efter idéer och ger varandra råd.

De stickglada är en gemenskap som stöttar, hjälper, uppmuntrar och gillar varandras inlägg.

”Jag tycker om att gilla på andra människors grejer. Jag följer gärna grupper, men jag lägger inte upp mina egna alster. Jag, min mamma och mina systrar har en gemensam WhatsApp-grupp där jag lägger ut en massa bilder.”

Det finns ett stickat, populärt plagg som Haavisto ännu inte har i skåpet, islandströjan. Men den är på väg. Hon ska bara bestämma sig för mönstren och färgerna.

”Egentligen har resan från någon som hatar skolslöjd till en person som har med sig en stickning på alla möjliga ställen varit överraskande kort.”

Text: Sirkku Saariaho
Bilder: Kirsi-Marja Savola

Aktuellt

Förebyggande arbete minskar stormskador

Läs mer
Aktuellt

Mindre värme för kråkorna: 5 tips på hur du minskar värmesvinnet

Läs mer
Aktuellt

Elbranschen behöver många sorters kunnande

Läs mer
Hemma

Ugnsbakade saftiga päron

Läs mer
Aktuellt

Superdatorn i Kajana ger lyft åt vetenskapen

Läs mer
Aktuellt

Lösning på världens avfallsproblem

Läs mer
Aktuellt

Drabbad av stickfeber

Läs mer
Aktuellt

Att odla jättegrönsaker är en hobby som håller en väl sysselsatt: “Pumporna växer så det knakar!”

Läs mer
Energitips

Fjärrvärme vs jordvärme – Vilken lösning är bättre för företag?

Läs mer
Aktuellt

Synpunkten: Vad är framtidens energiexperter gjorda av?

Läs mer
Hemma

Fjärrvärme är framtidens värmelösning – experten räknar upp framgångsstegen

Läs mer
Aktuellt

Laddplats för elbilen till egnahemshuset – fyra tips för ett lyckat köp

Läs mer
Dela